petmojen

Igår var jag och Lejonet och handlade på Ica. Han går jättesnällt och håller mig i handen hela vägen dit men när vi kommer in i affären blir han alldeles nipprig och kutar runt. Jag stod och tittade på brödet och vips så försvann han som en vessla runt hörnet, och han är snabb vill jag lova. Jag sprang efter och bakom ett hörn stod han och lurade och började tokskratta helt hysteriskt när jag kom och tyckte att det var jättekul att mamma jagade honom inne på Ica!
När vi kom till osten stod jag och valde och när jag tittade till honom ser jag att han har tagit upp en likadan ost och står och slickar på den... Hm, undrar vem det är som uppfostrar honom?

Imorse åt jag frukost på altanen för första gången, jättehärligt!

Det kanske kan vara världens svåraste fråga ibland. De senaste två veckorna har jag börjat gå hos den kurator som jag träffade efter att Lejonet föddes. Det började helt enkelt kännas för jobbigt med allt. Och det är skönt att få gråta ut en stund där det är helt ok att göra det, man vill ju inte vara en lipsill framför Lejonet. Och på ett helt naturligt sätt frågar hon ju såklart hur jag mår när jag kommer och jag bli alltid lika tyst och fundersam. Hm, ja, menar du psykiskt, fysiskt, allt sammantaget?

Eftersom bloggandet är något sporadiskt kommer här en liten uppdatering:
För en vecka sedan gjorde vi ett tillväxtultraljud och bebises vikt uppskattades till ca 900 gram, vilket är normalt för den veckan. Jag har också fått ökad medicinering då blodtrycket ökade samt blivit helt sjukskriven.

Jag har fortfarande svårt att slappna av och njuta och är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel.
Jag vågar inte tro. Jag vågar inte hoppas.