petmojen

Livet är en berg- ochdalbana. Åtminstone känns det så ibland. Ibland är humöret på topp och man studsar fram i livet. Ibland inte. Igår kväll kände jag mig lite som Ior i Nalle Puh-historien, gick och slokade och muttrade. Det bara smög på mig och helt plötsligt började jag storgråta, över allt och inget. Lägenheten ser ut som ett bombnerslag, det är saker överallt, jag är yr och har ofta ont i huvudet (kan dock bero på att jag inte fått blodtrycket riktigt under kontroll), jag är orkeslös, seg och trött, vi har inte hunnit göra tackkort från dopet, och för att inte tala om dom tackkort jag har planerat att skicka till alla gulliga människor som uppvaktade Lejonet när han föddes. Och han föddes för 6 månader se´n. Och som om det inte är nog så oroar jag mig för allt.

Det som känns jobbigast är ju att jag borde ha fixat allt detta för länge se´n, jag är ju inte världens mest upptagna kvinna! Jag är ju faktiskt mammaledig och har mycket tid att fixa, och det är ju rätt kul när man väl håller på, men det gäller att ta sig för.

Jag borde studsa upp på morgnarna och vara full av energi. Varför gör jag inte det?