petmojen

Jag förbereds för operation och ligger se´n och väntar. Varför händer det ingenting? När klockan närmar sig 15 får vi veta att dom fått in ett ur-akut snitt och jag får vänta. "Min" läkare, doktor E,  en riktig gammal räv, får ta den operationen men bedyrar att kvinnan som ska operera mig är jätteduktig. Det är jag som har lärt upp henne, viskar han konspiratoriskt och ler:)

Strax är det dock min tur och jag rullas in på operation. Jag får en spinal och kan inte känna någonting från midjan och nedåt, en hemsk känsla. Nu ska du få flytta över till operationsbordet, säger en sköterska. Jag säger idiotiskt och lite desperat: Men jag kan inte röra mig! Haha, nej, vi vet, skrattar hon och sedan lyfter dom över mig. Smart, Petmojen.

Jag ligger platt på rygg med armarna utsträckta och kopplas upp till diverse apparater. Se´n går det fort och 16:05 hör jag en bebis skrika till men han bärs genast ut till dom väntande barnläkarna, som följt allt med näsorna tryckta mot en fönsterruta i dörren. Bakom skynket (som sitter vid min midja så att jag inte ser något) dyker det plötsligt upp det ena huvudet efter det andra. Grattis, grattis, grattis, säger den ena efter den andra. Eh, tack, får jag ur mig. Jag har fortfarande inte sett mitt barn och vet inte om det är en tjej eller kille.

E är ute med läkaren i det andra rummet men plötsligt dyker doktor E upp och slår sig ner vid min sida. Han är klar med sin operation och ville bara kolla läget. Är det en tjej eller kille, frågar jag honom. Jag vet, säger han och skrattar, men vill du att jag eller pappan ska berätta? Hm, ja, det kanske E ska få berätta, säger jag. I samma stund kommer E och läkarna in med en liten kuvös och i den ligger den mest bedårande lilla pojken. Mitt lejon. Jag får sticka in min hand och ta hans hand i min, och säga hej. Se´n rullas han iväg igen till akutrummet uppe på neo. Doktor E är kvar och säger: Det är bra med killar, själv har jag 4 stycken! Jag berättar för honom att han har jobbat med min mamma för en herrans massa år sedan. Jag berättar dock inte vad hon har berättat för mig, och jag får hålla mig för att inte börja skratta. En viss doktor E som, på ett lugnt nattpass, sjöng "Herrarna i hagen" i diktafonen...

På morgonen går E till jobbet, vi vet ju liksom inte vad som kommer att hända. Lejonmoster kommer återigen och håller mig sällskap. Vilket fantastisk syster man har! Jag får göra ett ultraljud där dom kollar hur stor Lejonet är och hur flödena är. För att kunna mäta dessa flöden måste jag hålla andan men det är av någon anledning svårt just då. Tjuv-andas du nu, frågar läkaren leende. Hm, ja, erkänner jag och försöker att skärpa mig. Till slut har han dom värden han behöver och jag får sätta mig upp. Han tittar på mig och säger: Det är ingen ko på isen men vi måste plocka ut bebisen idag eller senast i morgon. Värderna är dåliga och bebisen mår väldigt dåligt där inne. Konstigt nog blir jag inte chockad, det händer så mycket hela tiden så jag hinner inte känna efter. Någon gång under fm tror jag att jag ringer till E och han kommer. För att stanna denna gång:)

Vi får besök av en massa olika läkare, bl a från neo. Jag får även en spruta för lungmognad som ska påskynda Lejonets utveckling av hans lungor. En konferens bestående av en massa läkare, professorer och diverse specialister inleds för att avgöra hur länge man ska vänta. Om man väntar ytterligare ett dygn hinner jag få den andra och sista lungmognadssprutan. Det bestäms dock att om man väntar så är risken för mitt liv större än vinningen av lungmognadssprutan och kl 13 meddelar dom oss att bebisen ska plockas ut innan kl 15.

På rutinkoll på MVC. Hur rutinmässigt det nu kan vara när man går 2 gånger i veckan, det gör väl "vanliga människor" bara i slutet av graviditeten. Barnmorskan tittar forskande på mig och säger att hon ska hämta sin kollega, som också tar blodtrycket. Efter lite hummande mot varandra meddelar dom att blodtrycket är högt och att jag måste åka direkt till sjukhuset. Jag får en tid på specialistmödravården 20 minuter senare. Dom säger att jag inte ska stressa men manar mig att skynda mig på så hinner jag nog med tåget. Barnmorskan står sedan och tittar ut genom fönstret för att se att jag hinner med tåget (får jag höra när jag många veckor senare pratar med henne).

Jag försöker desperat att ringa till E, både till mobilen och jobbet, men får inget svar. För att få några stöttande ord pratar jag med Lejonmoster, som är på väg någonstans med familjen. Väl framme på spec mvc sitter jag ensam i väntrummet och gnager på naglarna, jag misstänker starkt var som är på gång. Jag känner mig lite ensam och rädd. Då plötsligt står hon där i dörröppningen - min underbara syster! Jag har sällan blivit så glad över att se någon och jag hade kunnat kasta mig runt hennes hals:) Hon följer med mig in där dom kopplar på ctg-apparaten för att se bebisens aktivitet. Jag blir inlagd och installerar mig i rum nr 13. Dom tar prover och börjar trycka i mig medicin. Enligt syster (har jag fått höra i efterhand) var jag inte så värst pratsam och låg mest där och stirrade. Själv har jag inget direkt minne av det, men jag kommer ihåg känslan av tacksamhet över att hon var där. Efter ett tag kommer läkaren och frågar hur jag mår. Bra, säger jag. Det är konstigt, säger han, för dina värden är inte alls bra. Är du ljuskänslig? frågar han. Naej, det tror jag inte, svarar jag. Han tänder en stark lampa och trycker upp den i ansiktet på mig. Nej, det verkar inte så, ingen direkt ljuskänslighet. Jag får ett papper som handlar om havandeskapsförgiftning. Men det kanske inte är havandeskapsförgiftning, försöker jag förhoppningsfullt. Du har havandeskapsförgiftning, säger han vänligt men bestämt. E kommer någon gång under detta kaos och de följande timmarna följs av ständiga blodtrycksmätningar och otaliga tabletter. Jag försöker sova lite men det är svårt, särskilt som blodtrycksmätningarna naturligtvis inte upphör bara för att det är natt.

Kan ni tänka er att mitt lilla, lilla lejon har blivit 1 år! Grattis gullunge! Helt otroligt att det redan gått 1 år. Jag tycker inte att det var länge sedan det var den 24 juli 2007...

Idag var det dags för ögonundersökning för Lejonet igen. Allt gick jättebra och han visar inga tecken på skelning eller dålig syn. Han charmade också en av sköterskorna som inte kunde hålla sig ifrån Lejonet utan kom förbi flera gånger och busade med honom och tog honom i händerna och gick en sväng:) Lejonet, som inte visar några blyghetstecken, tyckte det var spännande med en upptäcktsfärd!

Vi bestämde oss för att göra en liten "heldag" i det mini-samhälle som Huddinge sjukhus är, och samtidigt återuppleva några minnen från förra året. Först blev det lunch på ett av våra "stam-matställen" och efter det en liten promenad. Efter undersökningen fikade vi på favoritcaféet där dom har den godaste, och dessutom billigaste, latten.

Vissa gör semesterutflykter till Kolmården. Vi åker till Huddinge sjukhus. Vi vet att vi är konstiga:)

Det verkar ha varit en väldigt smittsam magsjuka vi hade häromveckan. På midsommar lyckades vi smitta ner 5 av 8... Sorry.
Igår hade jag och R dejt och det var väldans trevligt! Det brukar bli nån gång per år och då dricker vi vin, äter gott och skvallrar. Igår satt vi först på uteservering på medborgarplatsen och se´n blev det Jimmy´s steakhouse. Och så lite efterrätt på Götgatsbacken. Det är faktiskt väldigt speciellt att prata förtroligt med en kille, man får helt andra svar än från en tjej. Ibland är det brutalt ärligt. Fast R är trots allt ganska snäll:)