petmojen

Jag förbereds för operation och ligger se´n och väntar. Varför händer det ingenting? När klockan närmar sig 15 får vi veta att dom fått in ett ur-akut snitt och jag får vänta. "Min" läkare, doktor E,  en riktig gammal räv, får ta den operationen men bedyrar att kvinnan som ska operera mig är jätteduktig. Det är jag som har lärt upp henne, viskar han konspiratoriskt och ler:)

Strax är det dock min tur och jag rullas in på operation. Jag får en spinal och kan inte känna någonting från midjan och nedåt, en hemsk känsla. Nu ska du få flytta över till operationsbordet, säger en sköterska. Jag säger idiotiskt och lite desperat: Men jag kan inte röra mig! Haha, nej, vi vet, skrattar hon och sedan lyfter dom över mig. Smart, Petmojen.

Jag ligger platt på rygg med armarna utsträckta och kopplas upp till diverse apparater. Se´n går det fort och 16:05 hör jag en bebis skrika till men han bärs genast ut till dom väntande barnläkarna, som följt allt med näsorna tryckta mot en fönsterruta i dörren. Bakom skynket (som sitter vid min midja så att jag inte ser något) dyker det plötsligt upp det ena huvudet efter det andra. Grattis, grattis, grattis, säger den ena efter den andra. Eh, tack, får jag ur mig. Jag har fortfarande inte sett mitt barn och vet inte om det är en tjej eller kille.

E är ute med läkaren i det andra rummet men plötsligt dyker doktor E upp och slår sig ner vid min sida. Han är klar med sin operation och ville bara kolla läget. Är det en tjej eller kille, frågar jag honom. Jag vet, säger han och skrattar, men vill du att jag eller pappan ska berätta? Hm, ja, det kanske E ska få berätta, säger jag. I samma stund kommer E och läkarna in med en liten kuvös och i den ligger den mest bedårande lilla pojken. Mitt lejon. Jag får sticka in min hand och ta hans hand i min, och säga hej. Se´n rullas han iväg igen till akutrummet uppe på neo. Doktor E är kvar och säger: Det är bra med killar, själv har jag 4 stycken! Jag berättar för honom att han har jobbat med min mamma för en herrans massa år sedan. Jag berättar dock inte vad hon har berättat för mig, och jag får hålla mig för att inte börja skratta. En viss doktor E som, på ett lugnt nattpass, sjöng "Herrarna i hagen" i diktafonen...