24 juli 2007
På rutinkoll på MVC. Hur rutinmässigt det nu kan vara när man går 2 gånger i veckan, det gör väl "vanliga människor" bara i slutet av graviditeten. Barnmorskan tittar forskande på mig och säger att hon ska hämta sin kollega, som också tar blodtrycket. Efter lite hummande mot varandra meddelar dom att blodtrycket är högt och att jag måste åka direkt till sjukhuset. Jag får en tid på specialistmödravården 20 minuter senare. Dom säger att jag inte ska stressa men manar mig att skynda mig på så hinner jag nog med tåget. Barnmorskan står sedan och tittar ut genom fönstret för att se att jag hinner med tåget (får jag höra när jag många veckor senare pratar med henne).
Jag försöker desperat att ringa till E, både till mobilen och jobbet, men får inget svar. För att få några stöttande ord pratar jag med Lejonmoster, som är på väg någonstans med familjen. Väl framme på spec mvc sitter jag ensam i väntrummet och gnager på naglarna, jag misstänker starkt var som är på gång. Jag känner mig lite ensam och rädd. Då plötsligt står hon där i dörröppningen - min underbara syster! Jag har sällan blivit så glad över att se någon och jag hade kunnat kasta mig runt hennes hals:) Hon följer med mig in där dom kopplar på ctg-apparaten för att se bebisens aktivitet. Jag blir inlagd och installerar mig i rum nr 13. Dom tar prover och börjar trycka i mig medicin. Enligt syster (har jag fått höra i efterhand) var jag inte så värst pratsam och låg mest där och stirrade. Själv har jag inget direkt minne av det, men jag kommer ihåg känslan av tacksamhet över att hon var där. Efter ett tag kommer läkaren och frågar hur jag mår. Bra, säger jag. Det är konstigt, säger han, för dina värden är inte alls bra. Är du ljuskänslig? frågar han. Naej, det tror jag inte, svarar jag. Han tänder en stark lampa och trycker upp den i ansiktet på mig. Nej, det verkar inte så, ingen direkt ljuskänslighet. Jag får ett papper som handlar om havandeskapsförgiftning. Men det kanske inte är havandeskapsförgiftning, försöker jag förhoppningsfullt. Du har havandeskapsförgiftning, säger han vänligt men bestämt. E kommer någon gång under detta kaos och de följande timmarna följs av ständiga blodtrycksmätningar och otaliga tabletter. Jag försöker sova lite men det är svårt, särskilt som blodtrycksmätningarna naturligtvis inte upphör bara för att det är natt.
Jag försöker desperat att ringa till E, både till mobilen och jobbet, men får inget svar. För att få några stöttande ord pratar jag med Lejonmoster, som är på väg någonstans med familjen. Väl framme på spec mvc sitter jag ensam i väntrummet och gnager på naglarna, jag misstänker starkt var som är på gång. Jag känner mig lite ensam och rädd. Då plötsligt står hon där i dörröppningen - min underbara syster! Jag har sällan blivit så glad över att se någon och jag hade kunnat kasta mig runt hennes hals:) Hon följer med mig in där dom kopplar på ctg-apparaten för att se bebisens aktivitet. Jag blir inlagd och installerar mig i rum nr 13. Dom tar prover och börjar trycka i mig medicin. Enligt syster (har jag fått höra i efterhand) var jag inte så värst pratsam och låg mest där och stirrade. Själv har jag inget direkt minne av det, men jag kommer ihåg känslan av tacksamhet över att hon var där. Efter ett tag kommer läkaren och frågar hur jag mår. Bra, säger jag. Det är konstigt, säger han, för dina värden är inte alls bra. Är du ljuskänslig? frågar han. Naej, det tror jag inte, svarar jag. Han tänder en stark lampa och trycker upp den i ansiktet på mig. Nej, det verkar inte så, ingen direkt ljuskänslighet. Jag får ett papper som handlar om havandeskapsförgiftning. Men det kanske inte är havandeskapsförgiftning, försöker jag förhoppningsfullt. Du har havandeskapsförgiftning, säger han vänligt men bestämt. E kommer någon gång under detta kaos och de följande timmarna följs av ständiga blodtrycksmätningar och otaliga tabletter. Jag försöker sova lite men det är svårt, särskilt som blodtrycksmätningarna naturligtvis inte upphör bara för att det är natt.
Kommentarer
Trackback
