petmojen

Igår var lilla Lejonet verkligen en hängbjörk. Redan när jag lyfte över han i min säng på morgonen vid halv sju så anade jag oråd, han var ovanligt tyst och stillsamt och kändes lite varm. Jag hämtade välling som vanligt och han åt, fast inte med den vanliga glupande aptiten. När han hade ätit ungefär hälften slutade han helt utan förvarning kom allt upp igen. Han fullkomligt kaskadkräktes, som han ibland gjorde när han var riktigt liten, och hulkade och snuftade om vartannat. Hela han, jag och sängen var totalt nerspydda. Stackarn! Jag tog ut han i badrummet och tvättade av honom och tog tempen som visade på 39 grader! Med andra ord var det hängbjörkarnas dag igår med ett mycket ynkligt Lejon. Och som vanligt tvivlade jag på min förmåga att ta hand om honom på bästa sätt och blev orolig. Den smått panikartade känslan av att varje lite förkylningstecken är en katastrof lever fortfarande vidare i mig, precis som när han var nyfödd. Återigen önskade jag att jag hade neos alla barnläkare i rummet bredvid...