petmojen

Idag var första besöket hos kuratorn på neo. Alla som får barn för tidigt erbjuds samtal. När man är mitt upp i allt så är ju inte detta något man tänker på, då är man så fokuserad på allt som händer. Men nu, när det har gått en tid, så känner jag att det kan vara bra att prata med någon om allt. Nu kan jag ibland känna att allt vi har varit med om kommer över mig, även i drömmarna när jag sover. Och det blir ju inte bättre av att jag sitter och läser min och Lejonets journal, jag blir nästan besatt och läser maniskt varenda ord. Tvångsbeteende? Det kändes bra hos kuratorn och vi har bokat in två nya tider.

Efter det var vi hem till mamma och pappa där farmor har kommit på besök. Min farmor alltså. Hon har kommit ner för att träffa Lejonet och hon hade stickar ett par jättesöta raggsockor/vantar till honom. Tack farmor!

Ibland kan det vara små, små ögonblick som gör att jag inser att jag faktiskt har fått barn och vilken lycka det är. Idag, när jag var hos mamma och pappa, kom vår gamla granne och tillika min gamla dagmamma förbi. Det är en person som jag har kännt hela livet och tycker väldigt mycket om. Hon och hennes man ska flytta norrut och innan dom gick så tittade hon mig i ögonen, log och smekte ömt min kind och sa "mamma Petra". Då kände jag hur tårarna kom.